My Greatest Enemy is My Inner Me

När man som vuxen lämnar sin barn för världen, och när vuxen ålder fixeras vid ditt pass, så blir dina skyldigheter  ett större moment att bistå än dina rättigheter.  Oavsett hur gammal man än blir, så är man alltid någons barn. 

Mina föräldrar har nog numer fått en förståelse för hur vilda jag och mina systrar blivit. Inte bersusningsmedel eller sådant, utan äventyrligt förvildade. Gör det när du kan...ut och se världen. Egentligen tror jag att de släppt tanken på att försöka få in oss på ett sådant spår som vanliga svenssons gör. "När du är inom en viss ålder så skall du ha detta inrättat..." Villa, volvo, vovve. De har visat hur de levt sina liv, och därmed lärt oss att leva på det sättet som vi gör oss själva en tjänst. Pappa har alltid indirekt ansett att: Lev ditt liv så enkelt du kan, och var en sådan människa som du själv förstår dig på. Om du itne förstår dig själv så har du nog gjort något galet.

 Om man bara går efter den tanken att följa sitt hjärta, hålla sig undan det alltför materialistiska, och skapa sig en god trygghetsgrund, så kan man ta ut svängarna utan problem. Lever man i ett svenssonliv finns det inga svängar att ta ut. Då har man ju skapat ett liv som är svårt att ta sig ifrån.  Då lever man efter hur det BÖR vara, fastän hjärtat skriker efter något eller någon annan. Det måste finnas utrymme för förändring, som inte blir alltför drastiska för din partner, barn eller ditt liv rent allmänt. Man gör mer skada än nytta. Det kommer alltid en tidpunkt i livet, om man inte följer hjärtat,som slår en på käften en morgon. Helvete vaffan gör jag här? vem lever jag med? varför lever jag med denna och med dessa? Kärleken vinner alltid...inte hjärnan, för vi är ju bara primitiva människor ändå.

Jag tycker att mina föräldrar ska sluta oroa sig så mycket för att vi inte blev som dem. vi lever det liv som de kanske skulle valt om de inte hade fem barn att ta hand om. Ingen förälder skall bli orolig över det faktum att deras barn inte gick deras väg, såvida de inte hamnar i rent trubbel. Egentligen skall man bara stationera exempel på hur en god människa är, istället för att prata så mycket. Dina barn blir som du är iallafall, för att du är som du är och inte för att du säger det du säger.  Mamma och pappa lever ett tryggt liv, och den tryggheten bär vi med oss till våra familjer sedermera. När vi skapar familjer det vill säga. Om man som barn blir trugat på att du skall ha familj och barn och partner och utbildning och.....så blir man ganska "tappat" som egen individ. Självgående är något som ger dem ångest. Ensam blir svag, fastän det är då man ska vara på bättet. Man ska ju alltid börja dagen med att se sig själv i spegeln. Om den individ man ser är en bra människa, så blir ens familj, och omgivning bättre. Då spelar det ingen roll om du har villa, volvo och vovve att luta dig mot. Då kan du vara trygg som du är och slipper dödsångest för det liv du kanske aldrig fick...fastän "det skulle vara så."

När ditt barn är vuxen måste du släppa tanken på uppfostran, för då är det redan försent. Tyvärr....hur du än vrider och vänder dig om nätterna.  Då får du tacka för dig och ta emot de som de kan ge dig tillbaka. För de kommer att ge tillbaka, och de kommer att tacka dig om du gjort rätt. För då älskar de dig för livet du gett dem tillåtelse att få leva och inte för det liv du tvingade dem att leva.


Ibland försöker man dölja saker för sina föräldrar för att de inte skall oroa sig för mycket. Det känns ganska onödigt. Ju bättre allt låter från din sida....desto värre tror dem att det är...innerst inne. Visa dem istället vad du går för och hur du lever, så att de ser med egna ögon. Om du skyler verkligheten så ser dem de på dig ändå, fastän de inte vågar eller vill säga något om det. Då blir er relation ganska krystad...och vem vinner på det?

Mamma: Hur mår du? Allt går bra för dig?
Du: Jo allt går jättebra...blalba.(dina lögner är synbara i dina ögon...du har ju ärvt dem från din pappa eller hur? ;))
Mamma: (tänker: Uasch då....hur mår hon egentligen?) Säger: Ja vad bra för dig!( känner skuld och oro)


Sen kommer sjukskrivning, skilsmässa och annat mög som ett brev på posten och innestående ilska vräks ut som aldrig förr....för att du råkat tappa något på golvet, eller något annat som egentligen är petitesser. Då ser din gamle mor och far hur det egenligen står till iallafall...om du inte har adhd, och de vet dem att du inte har.

De stöttar ju dig oavsett...för innerst inne är vi ju alla någons barn...oavsett hur vuxna vi än blir. :)

Om allt går vägen....så går något annat åt skogen. Ibland kan man inte sollra, och inte försbise. Det är så när man lever bland människor, där känslor sprudlar. Bland nära och kära. Ibland när ens drömmar och visioner hägrar kan man lätt glömma av att det står någon och hojtar...som inte vill åka samma tåg som du...som inte vill leva i de äventyren du drömmer om. Som vill leva med dig. Men utan drömmarna och utan självuppnåelse....vem är du då? Är du dig själv? Vill de leva med dig utan en del av dig?
Det är endast ditt fel om det blir knasigt på hemmafronten....lite egoistiskt och elakt kan många tycka. Håller med till viss del, men ändå längtar jag bort. Kan man inte pausa sitt liv ett tag och influeras till en bättre människa i en annan värld och ta det med sig tillbaka och klicka på play igen?

Jag vet mer om dina problem än mina egna, jag känner empati bättre än självinsikt.  Mina värderingar står i kontrast till hur jag sköter om mig själv.  Livet leker med mig och jag är inte en del av leken.  Jag står utanför och kroppen följer slaviskt. Oron springer brevid och skriker stopp.  Stannar gör jag bara om jag faller för en stund...

 

Jag lever som en modern slav. Slav för välfärden. Men vilken välfärd?  Sliter som ett djur för att dagen skall löpa smidigt. För att någon annan skall leva bra, istället för jag

Fri som en fågel

Jag har blivit moster till den absolut fisigaste ungen i världen. Ville heter han. Svart hår och stora ögon. Första barnet bland alla Håkansson-systrar. Vi är ju ändå fem systrar så det var på tiden ;). mamma var i tidiningen och pratade om barnatjatet från närstående. Barn ska komma när det känns rätt och ingen annan gång. Nåväl, grattis till livet Ville.

Till mina kära för att ni ska hålla koll på vad jag gör nuförtiden :)

Usch, jag har förnuvarande tre jobb som jag inte jobbar på alls. Låter orimligt men så är det! Snart börjar utbildningen inför Stena Line. Allt sker i Göteborg och vi kommer bo ombord på fartyget i en vecka och därefter sker basic safety och alla sådana roliga utbildningar. Jag önskar dock att att jag gjorde högre än basic safety...vända livflotte, släcka lite bränder och hatta runt i överlevnadsdräkt och sånt har jag redan gjort. Jätteroligt att tvillingen ska göra det samtidigt. Min fina hälft! Hon har ju också börjat plugga här i Kalmar, Psykologi.  Själv pluggar jag internationella samhällsstudier.

Jag är duktig och tränat nästan varje dag, men nu har Kalmar fått upp blåsten och man får ta i för att ens röra sig framåt nere vid långviken. Värmen håller dock i sig tycker jag. I förrgår tog jag ett dopp i havet efter löpningen. det var isande kallt, men det är befriande att känna kyla mot kroppen sådär. Jag känner mig renad och pånyttfödd. Funderar skarpt på att bada varje dag nu när jag har 150 meter till bryggan. Jonas tycker att jag är en knäppis men jag ska minsann få med honom någon dag :)

Tenta på fredag, känns dessvärre bara stressigt även om jag älskar det jag gör.  Men jag har fokus på allt annat än det jag ska plugga till. Härleder alldeles för mycket till annat. För att ge ett exempel: Jag läser om något som kan tänkas vara en möjlig uppkomst till thermodynamik, ja...o då måste jag slå upp vad thermodynamikens tredje huvudsats innebär, även om jag vet både ettan och tvåan. Helst plötsligt ligger jag med Jonas och Henkes gamla kursböcker från maskinbefäl....av vilken anledning? Så kommer jag på mig själv att fastna i den boken, osv osv. - Jag blir stressad av det faktum att jag vill mer och mer...hela tiden. Jag är långt ifrån unik i det handladet och tack alla ni som känner detsamma.

Ikväll snodde jag en snus från Henke och fick Nicotinkick deluxe( har faktiskt snusat innan) och låg i sängen med boken i högsta hugg, resten av kvällen har jag mått illa.

Hmm....Det finns så mycket jag vill skriva men inte hinner eller bör. Bättre att ha skrivit lite åtminstone.

En av många spatserar gatan fram... alltför många bär, generellt betraktat, samma påfrestande tankar, fast i en individuell tappning. Problemen man bär är, individuellt sett, ofantliga. Lösningen finner man oftast i sällskap av andra, och inte separerade. Helt plötsligt så är problemen inte stora längre. Att hjälpas åt är nyckeln till sanning och glädje. Ni vet att man ibland mår dåligt bara för att man bär så jävla mycket skit, och att ingen sate överhuvudtaget frågar, eller ser hur det ligger till. Det syns inte utanpå, för människan är klipsk och därför tror man att man är så ensam. Du hade med lätthet kunnat finna en mängd människor med samma problematik som du, om de haft det skrivet i pannan. De har de lyckligtvis ändå inte.

Hade vi bara pratat med varandra, så skulle huvudknoppen aldrig ha varit så ensam. En människa, mitt i folkruset, kan precis ha förlorat sin pappa, en annan nyss blivit befordrad på arbetet... en annan tänker på självmord, och någon funderar på middagen, en på bantning- hur hon skall gå ner i vikt och hur misslyckad hon är... vissa funderar på att påträffa en kärlek, och isåfall när... andra funderar på hur de ska lägga upp planeringen inför sluttentorna. Någon har precis blivit dumpad, och någon mår dåligt inom sin familj. Någon söker en familj, ett barn möjligtvis.

Alla ser vi nästan likadana ut, men inombords så rusar paniken, skriken, glädjen och sorgerna i en och samma röra. Hade vi bara öppnat oss verbalt, så hade våra bekymmer inte varit lika tunga.

Jag funderar ofta på denna märkliga företeelse, när man sitter på bussen, står i kassan... lunchar m.m.

Din obarmhärtighet gör dig obeveklig. Du ifrågasätter min blottade akilleshäl med maktens tunga... skär spiror i såren jag redan blottar, vänder själen upp och ner...och jag, ja jag röjer din väg i ren hänförelse. Jag gör dig stark, av rädslan för att du skall göra mig svag.  En enkel prövning, du är en av många.  Greppa männen, som griper mig.

Är vetenskapen rent allmän, att alla observationer är styrda av teorier och erfarenheter( eller nyplationiskt= av sinnesförnimmelser och tankar(urkunskap) eller subjektiv?

Kunskapet utvecklas via handlingar, MEN alla handlingar är inte generella...allt grundar sig i egna erfarenheter. Vare sig det kommer från yttre påverkan till inre intuition och undermedveten kunskap.
Ingenting är egentligen generellt, utan upplevt olika beroende av kultur, språk, miljö,ålder, känslor och trauman m m.  Om kunskapen inte är generell, vad är då sann vetenskap, eller sann kunskap?


Man kan inte skilja mellan logisk vetenskap och psykoanalytisk vetenskap om man anser att vetenskapen INTE är ett generellt faktum. Hur pass logisk är den logiska? Alla som analyserar och utgår från någonting är subjektiv. En kunskap, oavsett förnimmelse eller erfarenhet är subjektiv. En elefant för en afrikan är inte sedd på samma sätt som en elefant för en indier. Ni vet skillnaden på ilskna elefanter och icke ilskna. En orm för mig i sverige är inte sedd på samma sätt som en orm för någon i australien, där alla ormar ska beaktas i princip.

Då är vetenskap subjektiv om man utgår från detta?
Jo,men då undrar man just om vi alla har vår egen vetenskap, ja, vilken vetenskap är då sann?

Vem har rätt?


Slutligen: Vetenskapen måste vara generell, men då vara formulerad så att den kan omkullkastas OCH vara öppen för all kritik.
Det finns ingen neutral baskunskap som är något annat än subjektivt vidareutvecklad.

Ja...är vetenskapen en blandning av bas och subjektivitet? Vad är då vilket?

Vi kan även ta det så pass långt att ifrågasätta: Vad är vetenskap?


En kväll då filosofin innebar att jag tvingades ifrågasätta så djupt att jag själv blev snurrig.


Kanske lika bra att lägga sig i sängen?

Det har gått ett och ett halft år sedan jag beträdde bloggvärlden senast.  Någonstans dog lusten att skriva och uttrycka mina känslor. Jag åt upp mina funderingar, och bestämde mig för att sluta älta och agera och leva. Det har jag minst sagt gjort också. Levt.

Jag jobbade alltid, och det enda jag ägde var pengar och oförmögenheten att bekosta ett rikt liv. Tills jag gjorde slag i saken och reste till Australien.

Ett halvår innan jag åkte, träffade jag kärleken på båten jag arbetade/arbetar på. Han är framtida sjökapten och gjorde sin praktik under vår och sommaren, då även jag var borta.

Resan slutade väldigt underligt, i en resa på stormigt hav med en segelbåt som nästan krossades av vind och vågstyrkor. Sex dagar höll jag och skepparn( och min sjösjuka vän) ihärdigt båten flytande. Vi krossades nästan av fartyg som inte kunde se oss under nätterna, då våra ljus, och elektriciteten var sönder, liksom segel, styrning och radio....gps...mm.m.m.  Allt detta i ett försök att nå Papua Nua Guinea. Förberedelserna varade i en månad...båten gick sönder under 6 dagar. En dröm kan verkligen smulas och krossas närsomhelst, hursomhelst. Precis som allt annat. Lev därför för stunden.

Denna insikt var något som gjorde mig något förändrad. Mina dåvarande världsliga problem är numer bara petitesser. Jag klarar allt om jag vill. och jag ÄR mycket bättre än jag tror. Jag klarade att bli lämnad ensam att styra en båt utan ordentligt roderhandtag, fastbunden i en påle, med stjärnorna som enda riktmärke, då gps och en liten ficklampa svikit dig. Jag...Karin...mitt i korallhavet...en vansinnig natt. Men det är inte värre än något annat. Det enda jag faktiskt kämpade för var dagsljuset. Det må låta helt bisarrt, men så var fallet. Jag fick dela upp mina mål varje natt, så att jag kunde uthärda lidandet, oroligheten och ångesten. BARA solen går upp så kommer jag att vara världens lyckligaste människa, tänkte jag. Innan brydde jag mig inte ett dugg om solen, gav den inte en tanke. När solen gick upp var det som att ännu en dag av arbete var på väg. Ibland, ja då önskade jag till och med att den stannat nere några timmar till.  Så att jag slapp alla jävla krav som jag ställde på mig själv...och för att jag skulle få lite sovmorgon. :-)

Bara solen går upp så är jag världens lyckligaste människa...

Tänk er detta...om även så jag själv upplevt, så måste jag påminna mig om det faktum att jag har det otroligt bra. Barnen vi skulle skeppa presenter och skolmaterial till som bodde på öarna i Papua nya guinea, dör fortfarande av sår som blivit infekterade efter att koraller skavt deras små ben, och de äldre, far och morföräldrarna, har knappt några tänder, efter att ha tuggat i sig en sockrig beta som ingår i kosten.

Jag har mer än de flesta, och med mina förutsättningar så kan jag uträtta mycket, och om jag tror på att jag lever gott, så lever jag gott. Lever jag därmed med tanken om att jag har det dåligt, så har jag det, oavsett om tillstånden jag lever i är detsamma.

Det gäller att hitta det goda i allt. Det man mår bra av!

Idealet för intrång i ditt nu, förvränger din tillvaros form och tolkningar. Det gör detsamma, hur du än kväver din tillvänjande ådra, så simmar ändå bara de starkaste fiskarna motströms.
   Din kamp sker mot allt och alla.
   När jungfru, och moder, Maria stod för idealet under renässansen, så var det jungfruelig kyskhet och kärleksrik moderlighet, som var en omöjlig prototyp att följa. Mor och jungfru på samma gång, hur går det ihop?
   Numer än paradoxen kring kvinnans ideal lika förvånande. Vi skall vara långa, graciösa och slanka, alltså kvinnor utan förefallande attribut. Ändock skall kvinnokroppen smyckas med naturliga tillbehör, för annars väljer männen någon annan. Det finns även de ideal som tillåter kuriga kvinnobehag, men även där onaturligt överdrivna. Kvinnan är ju även mer än sina former. Låter det luddigt? Jo, för det är precis vad det är.
   Sedan en tid tillbaka, så har idealet fått en sundare mönsterbild, och därmed börjat att frångå det sjuka och anorektiska kvinnoidealet. Visst skall vi glädjas över detta, men så snart det skett en omställning, så förändras ofta trenden. Vi är människor, som söker ytterligheter, en strävan efter perfektion, nyskapande, ouppnåelighet i främsta fokus...något som ingen annan har. Numer, har var och varannan tonåring ätstörningar, och helt plötsligt är benighet inte något eftersträvansvärt längre, och förekomsten av den idealbilden sinar. 
   Det kvarstår ändå det faktum att, oavsett trender, det du inte har....det söker du.

Jag tror på att människan entrar vissa dörrar, när de väljer livets väg, som en labyrint. Oftast hittar du rätt, men ibland får du bita ihop och fortsätta leta, och inse att vägen du tog var fel, och att rättelsen är lång. Det finns inga tvivel om att du, den andra gången, vet att du går mot den rätta vägen, för man lär sig av valens misstag. Ger du upp, så finner du aldrig vägen. Tar du fel väg, och mister tron, så kan det inte bli mer än rätt. Vissa människor tar ständigt fel väg, kanske beror det på slumpen, men oftast på att de väljer vänster vid varje vägval. Prova höger nästa gång. Think outside the box.

Jag önskar att jag kan nå de som gått ur livet, men deras aska är spridd innanför atmosfärens gränser, och tankar är abstrakta, och de kan inte nå det synbara, det vidrörbara. Hur skall jag någonsin kunna föreställa mig någon, när den ligger som en hög kolrester i min hand, bränd och svartnad, och borta från all mänsklig form? Var finns personens varma och sällsamt lena hår, det jag brukade stryka, och var fanns de djupa ögonen, dem jag ville drunkna i?

Jag bär personens urna, men för mig finns individen på en andlig och avskilt plats, osynlig, orörbar och ohörbar, men i samma gestalt som personen försvann från jordelivet. De har etsat sig fast i mina tankar, så  hänvisa mig fördensskull inte till den synliga kvarlevan av personen,för hos mig finns den i en spitituell värld.  Att jag därmed vet att individen ligger begravd och jordligt andefattig någonstans gör det samma. Jag får inget sanningsraseri för det.

   <--- Don't mind, jag är iallafall glad!
De senaste dagarna har jag toksökt utbildningar jag kan tänka mig. Jag vill läsa dem alla, tro mig, något är fel. Jag är understimulerad, söker ingen sanning i mina tankar, endast koncisa meningar löper ur käften på mig.Hjärnan skriker efter bildande näring...kan den någonsin slappna av...precis som min kropp, den vill aldrig någonsin slappna av.
   Jag har jävlar i det ångest över att jag inte gått ner till bilskolan ännu,men precis när jag bestämt mig för att gå, så ligger jag vaken hela natten...sjuk o illamående. Det slår aldrig fel, som om "någon" försöker lindra ångesten, genom att ge mig något att skylla på. 

Ok, jag erkänner, keson var väl dålig! ( Jag har en stolthet att bevara, men jag känner inte när mjölkprodukter är dåliga, och brukar heller aldrig reagera nämnvärt när de väl slinker ner i magen på mig)....fråga bara syrrorna när vi var på lanzarote....då jag åt två skålar flingor med sur mjölk.
   En smått roande sak var att Sarah ville sig på en god gärning imorse,genom att göra frukost till mig. Jag hade legat och vridit mig av sömnlöshet, och illamående hela natten, besökt toaletten säkert 14 gånger, och till på köpet haft en mun som osat ägg. På väg till toaletten, klockan sju imorse, möter jag en glad tvilling;

-GOD MORGON FIIISEN! Jag har kokt ägg om du vill ha :D
Jag- (blööörp) JAG HAR RAPAT ÄGG HELA NATTEN ...(kan ju även tilläggas att jag hulkade ganska kraftigt redan innan toan.)

I eftermiddags, så var jag så trött så att jag inte ens förmådde mig svara i telefon.

Mamma: Karin, det är telefon till dig!
Karin: ja, ja kommer( minns inte ens att jag svarat, är så trött)

två minuter går...

Mamma(bestört): men Karin, har du inte tagit telefonen än? Det är ju till dig!
Karin: jaja, förlåt, ja kommer....(somnar om illa kvickt)

två minuter....

mamma: KARIN; DET ÄR JU DIN CHEF I TELEFONEN!!
Karin: OJ.....(störtar upp ur sängen)


Virrig som jag var tackade jag ja till att gå på båten tidigare än väntat...dvs den 15:e februari. hehe, vilket hade varit bra, om det inte vore för det faktum att det är min 20 års dag....
   Tursamt nog bestämdes det att vi ska fira mig den fjortonde istället, en lördag.


Phu....varför händer det här alltid mig?